detta börjat, upphör hanen med sina locktoner. Då har han ju allting säkert och bra. Det finnes fåglar, som äro så granntyckta, att de aldrig återkomma till ett bo, som oskärats af en mänsklig hand, eller befatta sig med ägg, hvilka — om också blott för ett ögonblick — berörts af klådiga fingrar. Till dessa hör icke göktytan. Blir boet upptäckt och utplundradt af någon pojke, så lägger honan morgonen därpå i samma bo ett nytt ägg; borttages äfven det, så fortsättes produktionen. Att det lilla förfördelade djuret känner smärta öfver förlusten, få vi väl antaga, men faktum är, att plundringen skall gå mycket långt, förrän hon ger sig. Blott där löfträd finnas, trifves denna fågel. Visar han sig någon gång inne bland barrträd, kan man vara viss på att det i närheten finnes en dunge eller åtminstone ett enstaka löfträd, i hvilket han redt sin boning. Omkring detta bo hålla sig makarna på en mycket inskränkt krets. Några vidare näringsbekymmer behöfva ej tynga deras sinnen, ty de spisa med förkärlek myror. Att plocka bort en och en af dessa flitiga små individer skulle gå alldeles för långsamt, och därför ha de små skälmarna funnit på en mera gifvande fångstmetod. När hungern börjar låta känna sig, beger sig göktytan ned på marken, bredvid någon myrstack eller där en af myrornas härvägar stryker fram, sträcker där ut sin klibbiga tunga och samlar på detta lättvindiga sätt ihop hela halftjoget stekar, innan näbben slutes. Det är ett mycket lönande förvärf och alltid säkert. Någon pest på myror ha vi nämligen aldrig hört omtalas. I sitt uppträdande är göktytan något tung och bortkommen. Hon har fötter som en hackspett, men klättra kan hon ej. I boet kan man lätt fånga henne. Gör man det och håller henne i handen, öfverraskas man af den ovanliga tänjbarheten och vridningsförmågan hos hennes hals. Denna kan hon nämligen snurra rundt och ormkrumbukta, så att man tror fara värdt, att den aldrig skall komma i sitt esse igen.