Det är större hackspetten, och där han nu sitter stilla en minut, liksom för att hvila sig efter den svindlande dykningen i lufthafvet, ha vi godt tillfälle att betrakta honom. Som vi äro finbildade estetici ge vi inte hans kroppsform något högre skönhetspris. Hufvudet är för stort för den lilla kroppen och näbben nästan för stor för hufvudet. Men dräkten är sömmad efter vida kokettare mönster och i lifligare färger än våra flesta nordiska fåglar vanligtvis bära. Han har pannan rostbrun och nacken karmosinröd. Hufvudets sidor och en fläck på hvardera sidan af bakhalsen samt en stor fläck på hvardera skuldran äro hvita. Vingarna äro svarta med hvita fläckar. Stjärten svart; dess yttre pennor äro marmorerade med hvita tvärband. Sidorna af halsen samt en fläck på bröstsidorna äro svarta. Strupe, bröst, buk och sidor äro gulhvita och undergumpen lackröd. Iris är brun, näbben mörkt hornfärgad och de starka fötterna svarta. Den röda kalotten antyder, att det är en hane, vi ha framför oss. Honan saknar denna eleganta mössa, men eljest är hon lik sin gemål. Hackspetten är träarbetare ex professo. Naturen har alldeles bestämdt hänvisat honom till detta yrke. Näbben — rak, hvass och otroligt stark — är för honom ett verktyg af yttersta vikt. Han begagnar den till sond, borr och mejsel. Gäller det blott att söka sin föda, hackar han med densamma på trädens bark och skrämmer såmedels de i springor och skrymslen förstuckna insekterna att röra på sig, komma fram eller blotta sig. De lifliga ögonen varsna äfven den minsta lilla varelse, och i ett nu är bytet fångadt. Härvid ha de god hjälp af sin långa tunga, som kan sträckas utom näbben och hvars spets är försedd med en borste af hullingar, på hvilka insekterna fastna. För öfrigt håller sig denne träkännare icke blott till ytan af tingen. Han vet, att inuti gamla stammar en hel värld lefver och hafver sin varelse samt att de flesta af dem smaka bra och äro