strupen är gulhvit och de undre kroppsdelarna i öfrigt rostgula, med svarta fläckar, som på bröstet bilda längsgående streck. — Honan, som är större och kraftigare byggd än gemålen, har hufvud och nacke ljust rostbruna, rygg, skuldror och armpennor med breda svarta tvärband. Öfvergump och stjärt äro rödbruna samt jämväl försedda med tvärränder. Vingar och stjärt ha svarta spetsar, Iris är brun, näbben hornsvart, vid roten gulaktig, fötterna gula. Tornfalken är en flyttfågel, som ankommer till vårt land i början af april, stundom redan i mars, och flyttar åter till mildare luftstreck i oktober. Han är spridd öfver hela Sverige, från Skåne till långt upp i Norrland. Han häckar ännu vid Sundsvall och Storlien. I Lappland är han ej ovanlig. På norska sidan går han talrikt upp till höjden af Trondhjem men blir därofvan sällsyntare. Emellertid har man iakttagit honom på fjällen vid Tromsö och äfven i Finnmarken. De år, då fjällemmeln förekommer ymnigt i Lapplandsbygderna, samlas dit falkar i stort antal och hålla då festmåltider hvarje dag. I fjällen går han emellertid ej gärna öfver björkregionen. I Södra Finland förekommer han allmänt; i Danmark är han sällsyntare, särskildt på öarna. I öfrigt finnes han i hela Europa och norra Asien. Om vintrarna begifver han sig till södra Kina, Indien och nordöstra eller till och med södra Afrika. Tornfalken är icke kinkig i lokalt afseende, då det gäller att välja boningsort. Af namnet att döma skulle man kunna tro, att han företrädesvis älskar att bosätta sig i kyrktorn, bland kajorna, men detta är visst icke regel. I mellersta Sveriges slättbygder slår han sig oftast ned i något gammalt öfvergifvet kråk- eller skatbo, särskildt de förstnämnda, om de inrättats i höga, svårtillgängliga granar, några meter från toppen. I England skall man — berättas det — åt honom sätta ut hålkar, hvilka han med nöje tar i besittning. I bergstrakter väljer han gärna sin boplats under ett