klipputspräng å en brant fjällvägg och bildar där ett mycket enkelt rede af några pinnar och strån. Eljest kan man finna hans bo i gamla ruiner eller ihåliga träd. Äggen af denna fågel — 4 à 6 till antalet, äro cirka 40 mm. långa och 30 mm. tjocka, d. v. s. de äro rundare än ägg vanligtvis äro. Bottenfärgen är gulgråhvit, men oftast äro de så tätt öfverstänkta med brunröda fläckar, att de se blodröda ut. I ett ovarium ta de sig till följd häraf präktigt ut. Honan får ensam sköta rufningen, men båda makarna hjälpas åt att mata ungarna, hvilket är ett ganska mödosamt värf, ty de små äro särdeles matfriska. Men de framkomma lyckligtvis i en tid, då det är lifligt på åker och äng, ja, lifligare än den genom sin massa och sitt bullersamma framträdande skrämmande människan någonsin kan fatta. Egendomligt för tornfalken är, att rufningen börjar, så snart första ägget är lagdt. Då äggläggningen sedan sker med ett par dagars mellanrum, följer häraf, att ungarna framkomma på olika tider. Här och där lefva dessa fåglar kolonivis, men oftast bor hvart par för sig. De föda sig företrädesvis af fältmöss, ödlor, grodor, större insekter, fågelungar och — någon gång — fullvuxna småfåglar. På eftersommaren göra de stort nederlag bland gräshopporna. Att fånga fåglar i flykten förmår tornfalken ej. Hans byte måste vara sittande, antingen på marken eller på någon trädgren. Tornfalkens läte är en skarp hvissling. Då han sitter vid boet, låter han också understundom höra ett knäppande ljud, liknande slagen af små kastagnetter. Vetenskapsmännen ha, såsom tillbörligt är, inregistrerat tornfalken bland dag-roffåglarna. Men detta hindrar icke, att han är en öfvervägande nyttig fågel, som för ett verksamt utrotningskrig mot fältens och ängarnas skadedjur. En klok jordägare förbjuder därför dessa fåglars nedskjutande.