otympliga varelsen snarare kan förmodas härstamma från igelkottarna eller piggsvinen än från mjukfjädriga fåglar. Men utvecklingens skede förgår hastigt. Födan är riklig, kraftig och god, och den unge örngentlemannen framträder efter få månaders förlopp i den soignerade kostym, vi ofvan sökt skildra. Innan det kommer så vida, ha emellertid föräldrarna haft ett duktigt stycke arbete, ity att de fått vara på jakt dagen lång. Innan ännu bergsspetsarna rodnat under de första solstrålarna, vakna makarna och tänka på skaffning. Ut från hemmet bär det, ut och upp, högt upp, upp emot skyarna. Kanske sker detta för motionens skull, ty där uppe finnes ingenting att hämta. Jorden är skafferiet — nu som alltid. Hon drager sålunda luftmonarken till sig, och från lagom höjd börjar jägaren bespeja sitt vida område. Hans öga är skarpt, och ingen skrymsla i terrängen undgår honom. Hvarje rörelse där nere märker han. Men röfvarens närvaro observeras likaledes af skogarnas och fältens bebyggare, och alla skynda att dölja sig, så godt de kunna. Där har emellertid en oförfaren unghare begifvit sig ut på en äng för att frukostera. Hans gråhvita rygg och långa öron bölja mellan starr och viden. Då hvilar örnen på vingarna och skjuter ned ett stycke för att iakttaga men stannar på nytt. Djuret där nere anar ej faran utan begifver sig allt längre ut på slätten. Då örnen är säker om sitt byte, störtar han ned som en blixt, sveper vingarna omkring den skuttande och förbryllade stackaren, slår klorna i hans nacke, hugger ut ögonen och smörjer sedan kräset i godt mak, så vida han ej genom luften orkar bära sitt byte hem till nästet. Utföra detta kraftprof kan emellertid icke en ungfågel, n. b. om haren är fullvuxen. De äldre däremot baxnas icke utan våga sig till och med på tyngre byten. Som en hvar vet, finnes det många historier om att små barn blifvit bortförda af örnar. I åtskilliga fall torde dessa historier vara diktade, men faktiska bevis finnas emellertid för att alla icke äro det.