Grönrågen såg så inbjudande ut i våras, att han och hon beslöto att slå sig ned där för sommaren. Bredvid det stora stenröset nära diket stod en berberisbuske, och mellan den och en rödspräcklig granitkullring fanns en fördjupning i marken, rundsvarfvad och välvulen, som hade torparens lille Per stått på hufvudet där. Det hålet väckte makarnas förtjusning. — Girrick! utropade han. — Girrick, girrick! svarade hon. Och så var saken afgjord. De skulle bo där! Girrick, girrick! De drogo strån till madrasser — icke många, ty tiden hastade, och förnöjsamt sinne fordrar så litet. Lyckliga par! De tänkte hvarken på Tidaholm eller Nordiska kompaniet. De diskuterade hvarken allmogestil, empire eller Louis quinze. En vacker morgonstund kröp lilla frun ned i det lilla redet och låg stilla en stund... Naturligtvis var maken nyfiken — det äro ju alla karlar! — hvarför han kom och såg frågande ut. Då skimrade en blixt af stolt ömhet eller af öm stolthet i hennes runda lilla pirröga. Hon reste sig behändigt, och han såg — ett ägg. Ett mycket vackert ägg för resten. Det var päronformadt, rent olivgrått, smalare, men längre än en valnöt, och det var n:r 1. N:r 2 kom dagen därpå, och innan den lilla slutade, hade hon två dussin. Det stötte riktigt på fabrik. Med mindre än tjoget nöjer sig en rättskaffens rapphönsfru sällan... Vi ha på ett ställe i tryck sett uppgifvas, att en och annan skulle komma ut med 42, men antagligen beror detta på att någon humoristisk tryckfelnisse i ett gladt ögonblick kastat om siffrorna. En sådan där massproduktion tar emellertid och naturligtvis tid, och nära en månad hinner förgå mellan början och slutet. Men då det kommit så vida, kryper lilla hon till kojs för tjugufyra runda dagar och lika många nätter. Men tro icke, att hon finner tiden lång och dyster. Tvärt om! Mången kvinna skulle vara öfverlycklig med tiondedelen af den kärlek, som rapphönsmaken ägnar sin utvalda. Han håller