sig städse i hennes närhet, han pysslar om henne, konverserar med henne och följer henne troget, då hon tid efter annan, sedan hon ordnat sina skatter i boet, måste upp en stund för att sträcka på benen. En aftonstund fram på fjärde veckan brister det första ägget, och fram kommer där en liten gynnare, som redan under första timmen af sin tillvaro är mera drifven i gångsport än ett exemplar at Homo sapiens, gen. mask., vid fyllda två år. Men instinkten och moderliga lampor hålla honom inom marginalen. Hemma är bäst. Inom kort är det fullt hus i det lilla redet mellan berberisbusken och den rödspräcklige granitkull ringen i stenröset. Det kryper och det kraflar; det piper, och det skriker. Tjugufyra par ben sprattla, tjugufyra munnar vilja ha mat. Nåja — vår Herres visthus står ju öfverfullt och härligt rundt omkring! 'Kom, mina små, kom kom! Girrick, girrick!' Den gröna rågen har skjutit i höjden och är nu att förlikna vid en stor skog. Tätt stå stråen, och på toppen ha de tunga ax. Hela riket vajar och prasslar. Men livad det är härligt därinne! Dagern är guldgul, värmen skön och luften doftande. Man kan ej tänka sig ett lämpligare idrotts-, kultur- och näringsfält för små rapphönsbarn. 'Kom kom, mina små!' Pappa krafsar i marken på ett håll, mamma på ett annat, strax bredvid. 'Det här äter man; det här duger icke; det får man ondt i magen af. Vatten, girrick, girrick! Det finns här, på botten af diket! Det regnade ju i natt! Girrick!' Och dagar komma, och dagar gå. De små ha blifvit stora. Rågen är skuren, och familjen delar sin tid mellan fröklöfverfältet strax bredvid, rågstubben och hagen med de många buskarna på andra sidan gärdesgården. Men nu mera är lyckan icke längre oblandad. Det finnes vesslor och hermeliner i stenrösen, kråkor i granarna och hökar i luften. Strykande kattor äro också synnerligen leda djur. Hvar