till och med var en spökget? — Hvilket icke skulle förbättra ställningen och saken! Fanns då Torpare-Per eller någon annan erfaren medborgare i närheten och man förtrodde honom sin undran och sitt tvifvel, drog denne gärna sina Ijunglöfsdoftande tunna läppar till ett bredt grin, i det han med oefterhärmlig landtbohumor svarade: »Dä' där, d'ä bara horsgöken, vet ja'.» »Horsgöken, hvad är det för slag?» »Nej, men säj, vet han inte d'ä? D'ä ju den där fågeln, som spelar me' stjärten.» Hade man då intet fruntimmerssällskap med sig eller mom hörhåll, så var det intet tvifvel om att nyfikenheten blef i hög grad spänd samt att man började ett korsförhör med den beskedlige Per. Och om ihärdigheten var stor, lyckan god och frågorna rätt snärjande, så kunde denna rannsakning resultera i att man om en halftimme eller så visste och kände, att horsgöken var synonym med enkelbeckasinen. Den där mystiska upplysningen gjorde en emellertid nyfiken på spelmannen, och följden blef gärna, att man ställde sig i försåt för horsgöken. Att han är en snäll flygare fann man snart; item att han var en munter ture. Men spela vill han icke, allra minst med ... hm! Men se, där höjde han sig plötsligt fladdrande högt upp i luften, gjorde därpå en tvär vändning, kastade sig på sidan, bredde ut stjärten och störtade i ilande fart snedt nedåt. Just då hördes 'bräkandet', men där stod man i alla fall, lika klok. Ville man ovillkorligen ha gåtan löst, var det så godt man begaf sig till en jägmästare, om en sådan fanns i närheten och han till äfventyrs intresserade sig för ornitologi. Han skulle då eventuellt upplysa en om att ljudet uppkom genom att luften under den starka farten sattes i häftig dallring af fågelns yttersta stjärtpennor samt att vingarna nog också hade sin lilla andel i ljudet. Han skulle kanske vidare förklara, att denna flykt- och spellek endast förekommer om våren, under parningstiden, samt