att den helt säkert var en motsvarighet till många andra fåglars frierikonster. Hårdvallsmarker och bergbackar tycker enkelbeckasinen icke om. Naturen hänvisar honom till att vistas i sumptrakter, kärr och moras, där fuktighet icke tryter och där därför på för honom lämpliga födoämnen finnes riklig tillgång. På hans matsedel stå allehanda små vatten- och krypdjur, insektslarver, snäckor, maskar och dylikt. För att komma åt alla dessa varelser klifver han med sina långtåade fötter i dy och vatten natten om och ibland äfven på dagen. Han är särskildt utrustad för detta näringsfång. Benen äro duktigt tilltagna på längden, och näbben är för en varelse i hans ställning ett riktigt dyrbart instrument. Det kan bli ända till 75 mm. långt samt är smalt och alldeles rakt, grönaktigt blygrått, med svart spets. Enkelbeckasinen röjer genom gestalt och färg sin frändskap med morkullan och några af snäpporna. Fågelns längd är 270—290 mm. Vingen håller vid pass 130—135 mm. Buk och öfverben äro hvita, eljest är han spräcklig af rödbrunt och svart, med fyra längsgående band, bildade af skulderfjädrarnas ljust brungula utfan. Hufvudet är ofvantill af samma färg som ryggen med ett smalt, ljusbrunt band längs hjässan; dess sidor äro hvitgula med ett bredt, brunaktigt band från näbbroten genom ögat. Stjärten är vid roten svartaktig, mot spetsen med roströda tvärband. Hela gamla världens norra landmassa har enkelbeckasinen valt till vistelseort den tid på året, då sommar där är rådande. Under vintrarna reser han söder ut och påträffas då i södra Asien och norra Afrika. I Sverige finnes han allt ifrån sydskånska kusten upp till Torneå lappmark samt äfven på Öland och Gottland, men det har gått och går med honom som många andra vadare: — odlingen förminskar hans existensmöjligheter. Där ett kärr utdikas och torrlägges, måste han väja undan. Att säden om något år på platsen för hans forna fiske i dy och grumligt vatten nu står