vasstjock, grön och skälfvande, är visserligen en härlig sak ur agrarisk och statsekonomisk synpunkt, men det lefver en rättskaffens horsgök icke af, och därför måste han söka sig andra jaktmarker. På många ställen har han därför börjat bli allt sällsyntare. På andra har han alldeles försvunnit. De stora morasfyllda obygderna norr ut skola emellertid rädda honom från total undergång, hvilket är rätt glädjande. Till södra Sverige anländer enkelbeckasinen vanligtvis i medlet af mars och drager sig sedan så småningom upp emot norden. Många dagar har han icke varit på hemtrakten efter flyttningen, förrän han tänker på bosättning, hvilket icke vållar vidare besvär. Några torra grässtrån i en fördjupning på en tufva, och det är allt, hvad ett par makar behöfver. I detta näste lägger honan fyra omkring 40 mm. långa och utprägladt päronformiga ägg, som hon placerar med lilländarna inåt och något nedsänkta, hvilket alldeles utmärkt passar i alla afseenden. Och så börjar rufningen. Under denna tid far hanen om dagen ofta muntert fram och tillbaka i närheten af boet, skrikande jick jiack, jick jiack. Ibland slår han sig ned i någon trädtopp men är snart i farten igen. Eljest är hans egentliga rörelsetid natten. Det är då han 'spelar med stjärten' och då han utvecklar hela sin stora virtuositet som flygkonstnär, i hvilken egenskap få fåglar öfverträffa honom. Han liksom kastar sig upp i luften, gör tvära vändningar i sicksack åt sidorna och lockar just härigenom den grymme jägaren till en jakt, som kanske eljest icke blefve af. Ty det behöfves stor skicklighet för att med ett skott fälla denna fågel till marken. Enkelbeckasinen heter på latin Telmatias eller Scolopax gallinago. Lokalnamnen äro lika många som bisarra. Utom horsgök kallas han t. ex. himmelsget, bäckastränte (Smal.), kvällgimra (Torsö i Vänern), russgauk (Gottl.), haramjåker (Västern.), värgett, vargetta, rösselgök, myrsnipa (Häls.), brätjabottjen, hörsbottjen, mirbottjen (Dal.), märrgök (Västm.) och mäkelbärs (Österbotten).