— Allt detta tyder ju på att horsgöken är mycket populär. Han är det äfven på gourmandernas matsedlar. *

Morkullan.

(Fig. 53; tafla IX.) <poem>Den gamla tiden är förgången och lefver endast kvar i sången... I dikt och sägen ligger kvar en fläkt ifrån förflutna dar.</poem> 'Den gamla goda tiden' — mynningsladdarnas tid — å så långt tillbaka! — nog finnes ändå en och annan af dem, hvilka läsa dessa små stumpar, som var med då! När vårsolen dalat och skymningen hängde sitt flor öfver hemmet, trädgården och skogsdungen nere vid kärret, tog man ned sin damascherade dubbelbössa samt väskan med kruthorn, hagelpung, knallhattsdosa och förladdning och begaf sig glad i hågen ned åt bemälda skogsdunge samt fattade posto ett stycke från brynet bredvid en videbuske, hvars yfviga grenverk lämnade ett nödtorftigt skydd. Där stod man sedan alldeles stilla, blickande stadigt åt ett håll, med hörseln spänd, tummen på hanen, bössan i 'färdigt'. Plötsligt hördes därbortifrån ett egendomligt surrande orrt orrt pisp, orrt orrt pisp — och i detsamma strök en fågel fram öfver skogstopparna, svängde kring kärret och — pang! i detsamma sköt man. Mot den dunkla kvällshimlen såg man fjädrarna ryka omkring stackaren, hvars hufvud sänktes och hvars vingar stannade under ett kast i dödsryckningar, hvarefter han föll till marken och apporterades af Chasseur, sprittande varm. Detta var morkulljakt. Var turen god, kunde man få flera fåglar — alla hanar — innan det blef så mörkt, att man ej såg längre.