Denna jakt är mången jägares förtjusning. Nu har 'tekniken' gjort den lättare och bekvämare, som så mycket annat. Man rycker blott upp sitt vapens slutstycke, lägger in en patron, och allt är klart. Förr i världen gick det omständligare till. Efter ett skott skulle pipan blåsas rökfri, så tog man fram krutkornet, fyllde ett mått och hällde det i pipan, hvarefter geväret skulle vändas med öfversidan ned och ges några slag så att krutet kom ned i cylindern. Härpå uttogs förladdningen, gärna gammalt grå-eller tidningspapper, samt nedfördes med laddstaken i pipan, sedan denna först skakats, så att krutet kom att ligga jämnt. Ett par lätta stötar med laddstaken tillhörde reglementet. Nu var det hagelpungens tur. Ett nytt 'mått' stjälptes i pipan, och så inlades ytterligare förladdning, hvarpå proceduren afslöts med att man satte en knallhatt på cylindern ... Var man flink och öfvad, gick allt det där på en half minut eller åtminstone på tre kvarts. Men sotig och smetig blef man gärna. — Dock man visste icke bättre om. Att ha ett 'morkullsdrag' på ägorna anser jägaren för en särskild tur. Detta 'drag' är en af morkullans egenheter. Det företages vår- och försommarkvällar, ofta på bestämda platser, kring ett skogsparti eller dylikt. Man antager, att det är ett slags fortplantningslek, motsvarande hönsfåglars, beckasiners, brushanars och andras. Om under denna flykt ett par hanar råka ihop, blir det alltid batalj af. Morkullans gestalt är något otymplig och ser burlesk ut. Kroppen är nästan äggformig, halsen är tjock, och det korta hufvudet är försedt med en lång näbb. Stjärten är spetsig, vingarna långa och kupiga,- benen rätt höga med långa tår. Färgen är ett konglomerat af brunt, gulgrått och hvitaktigt samt så disponeradt, att knappast det mest öfvade öga kan upptäcka fågeln, då han ligger på marken. Längden är cirka 370 mm., vingarna hålla vid pass 200. Denna fågel är utbredd öfver hela Europa och största delen