af Asien. Han finnes i England och i Japan, vid Arkangel och Tromsö samt på Ceylon. I Sverige häckar han från Skåne upp till Lappland, ehuru han mot norden varder sällsyntare. I Jämtland är han rätt allmän, på Gottland och Öland likaså. I Norge finnes han ända upp till Ishafvet; i Finland är han också allmän upp till Kajana. Danmark gästar han talrikt under flyttningstiden, men det är ytterst sällsynt, att han häckar där. Morkullan kommer till vårt land, så snart bara fläckar visa sig i skogarna och kärrisen börjar bli landlös. I Skåne uppenbarar hon sig ofta i början af mars; till mellersta Sverige kommer hon en månad senare och till höga norden i förhållande härtill. Sumpiga barrskogar äro hennes favorittillhåll, helst där dessa äro uppblandade med löfträd. I dem älskar hon att bo, söker sin af insekter, maskar och sniglar bestående föda men förblir gärna stilla under dagen. Rätt liflig blir hon först fram emot aftonen, och det är då som leken med 'sträcket' eller 'draget' börjar. På någon högre belägen plats, helst bland stenar, gräs, mossa och ljung lägger honan i maj månad sina 3 à 4 aflånga ägg, som äro något större än dufvans. Redet består af en fördjupning i marken, beklädd med torrt gräs. Det påstås, att morkullan lefver i månggifte. Ungarna framkomma pigga och lifliga som kycklingar och kunna strax springa omkring bland tufvorna. De måste då hållas samman med lämpor. Modern är mycket öm emot dem och söker skydda dem, när fara hotar, ofta med risk för sitt eget lif. Jägare påstå, att hon — då det särskildt ser betänkligt ut — kniper fast en efter annan af sina små mellan benen och bakkroppen och bortför dem flygande. Andra säga, att hon tar dem under halsen och håller fast dem med näbben. Måtte det där nu icke vara några jägarehistorier!... Vi garantera ingenting.