Ängsknarren.

(Fig. 55; tafla X.) Däfven, fuktig och ljum sänker sig majnatten öfver grönklädd jord. Det susar i lönnarna kring gården; det ångar från nyredda gärden, och i trädgården lysa narcisserna såsom silfverstjärnor mot mörk bakgrund. Våren har varit lång, pinande och kall. I ett enda stråk har nordanvinden stått öfver bygden i veckotal och hållit vegetationen nere. Det är ett under, att rågen kommit så pass långt som den har. Men nu har ett mildt majregn fallit, och vinden har medsols sprungit öfver till sydväst. Termometern har stigit, barometern likaså. Gud ske lof, nu börjar det! Själaglad och belåten kommer husbonden ut på farstukvisten och slår sig ned på den grönmålade soffan med pipan i munnen. Barnen, som lekt och rustat på gården, ha förts till sängs. Långt borta i hagen rama korna, belåtna öfver friheten och det friska gräset; i köket slamra pigorna; i luften gör tornsvalan sina sista kast. Så blir allt tyst. Men husbonden sitter kvar. Huru underligt ljuf är icke majnatten, när de lummiga löfträdens svarta silhuetter afteckna sig mot den dunkelt opalfärgade himlakupan! Hvilka tankar väcker den icke... Hvilka löften ger den ej ... Dörren öppnas, och hustrun kommer. Utan ett ord slår hon sig ned bredvid mannen. Deras händer söka hvarandra, och så sitta de förlorade i landtlifvets poesi, tänkande sina egna enkla tankar på lifvets vedermödor och besvär men ock på stunder sådana som denna, då all oro, alla sorger och alla bekymmer drunkna i naturens oändliga, djupa harmoni. Plötsligt brytes tystnaden af ett underligt, skärande, flera gånger upprepadt ljud — Snarp-arp-snarp-arp-arp-arp... Det är