långt ifrån vackert, men ändå lystra de båda makarna till, och det kominer ett belåtet leende öfver deras anleten ... Det är ju ängsknarren, som skriker. Det är första gången, han låter höra sig i år. Från barndomen känna de denna egendomliga stämma, och därför ha de med densamma förbundit så många särskilda föreställningar. De veta, att ängsknarren endast uppehåller sig på platser, där gräs eller säd nått en sådan höjd, att han af vegetationen kan finna skydd. Hans närvaro skvallrar sålunda om välskötta åkrar, böljande råglider, doftande klöfvervallar. När landtmannen första gången hör hans snarpande ur nattdunklet, är det, som finge han ett vackert betyg i en allvarsam brukareexamen och med detsamma löftet om ett värdefullt premium längre fram — i skördeanden — viktig råg, gyllene korn och tung hafre. Matmor åter ser framför sig vasstjocka, blommande klöfverland och börjar drömma om skinande hulliga kor, floder af fet, härlig mjölk, guldglänsande smör och hundratal af tunga, svarfvade ostar. Endast den, som länge lefvat på landet och satt sig in i befolkningens sätt att se och tänka, kan göra sig en riktig föreställning, om hurusom de enklaste och för alla andra fullkomligt obetydliga naturföreteelser understundom liksom kasta ett plötsligt ljus öfver i och för sig hemlighetsfulla eller dunkla förhållanden och frågor. Detta kommer sig af att landtborna lefva i närmare samband med naturen än städernas invånare. Flyttfåglarnas ankomst spelar därför på landet en vida större roll än i staden. När ängsknarren låter höra sitt snarp-arp-arp för första gången, har därför landtmannen genast sin slutsats färdig: »Nu börjar sommaren!» * Den nordiska sommaren, som är så kort, som varar några veckor blott! Europa och västra Asien ha i många fall samma fauna.