vetenskapligt skilda former: skogsgåsen — Anser arvensis, och kortnäbbade gåsen — Anser brachyrhynchus. — Skillnaden dem emellan är emellertid icke så betydande, att en olärd man i allmänhet kan fästa sig vid densamma. *

Gräsanden.

(Fig. 57; tafla X.) Våga vi bjuda på en liten anekdot, att börja med —? Det var en gång en ung fru, som kom på visit till en annan ung fru, blef kärvänligen mottagen, kringklappad, pussad och förplägad och som på tio minuter eller högst en kvart med sin antagonist utbytte minst ett tusen 'söta du' och 'älskade min vän'. Näi hon så märkte, att de tu voro och förblefvo allena, sporde hon, helt å propos: »Men, söta du, hvar har du din man?» »Min man», svarade den tilltalade, »han gick i morse ut för att jaga. Jag tror, att han var sinnad att skjuta en and.» »Se, se!» gentog den första, menande. »Jag spådde dig ju alltid, att du skulle få en man, som var andligt sinnad.» Den där vitsen var nu inte af prima slag, men i Göteborg skulle den kanske gjort lycka. Huru den kommer att verka på mina vänner kulturmänniskorna i landsorten, vet jag ej, men ofelbarligen kommer den att förebygga påståendet, att denna uppsats är ett andligt föredrag... Och det var just meningen. * Anden är ett vackert djur, särskildt när den visar sig på blankt vatten om våren, i morgonljus, mot en bakgrund af saftgrön vass. Då riktigt blänker det af hennes metalliskt glänsande hufvud, hennes svarta bröst, den hvita ringen omkring halsen, den brunkan-tade, vattrade grå ryggen, vingarnas lifliga färgspel och den rörliga,