strofer, som är underbar. Timme efter timme ljuder den ur nattdunklet, utan att sångaren tröttas, utan att stämman försvagas. Och människorna vandra eller resa långa vägar för att höra den härliga sången. De, som en gång haft lyckan att få höra den, glömma den sedan aldrig. Näktergalen är nätternas skald. Från den stund, då solen sjunkit nedom horisontens rand och ibland till dess österns bryn börjar färgas af morgonrodnadens purpur, klingar hans sång jublande och fyllig. Under sitt föredrag sitter fågeln dold i något tätt snår, så att han är omöjlig att upptäcka. I allmänhet är näktergalen mycket skygg och låter ej gärna se sig, men under sången förefaller han orädd, så vida man ej kommer i hans omedelbara närhet. För höga samtal, skratt och musik rädes han ej. Tvärt om tyckes sådant oljud egga honom till ytterligare ansträngningar. Höres en konkurrent i närheten, uppstår oundvikligen en brinnande täflan, som näppeligen slutar förr än båda artisterna hålla på att tappa andan. I klart väder och på dagen tiger näktergalen alltid stilla, men är det regnigt eller ruskigt, sjunger han ofta med berömvärd ihärdighet. * Det är icke vidsträckta trakter af vårt land, som kunna berömma sig af att vara hembygder för näktergalen. I Skåne och Blekinge, södra delarna af Halland och Kalmar län samt på Öland och södra Gottland vistas han regelbundet. En och annan gång förirrar han sig ända upp till östgötagränsen, alltid utmed Östersjökusten, och man påstår sig till och med ha observerat honom på Mälarens södra strand. Anmärkningsvärdt är, att hans område inom Europa har en nordöstlig dragning. Han finnes i Danmark, norra och östra Tyskland, Polen och Ryssland. I Norge har han visst aldrig varit. I Finland går han — märkvärdigt nog — upp till Kuopio, en polhöjd som motsvarar Sundsvalls. I Östersjöprovinserna är han däremot sällsynt.