I västra Europa ersättes denna art — den nordliga näktergalen — af en annan, som kallas den sydliga. De skilja sig något till det yttre, men mer i sitt sångsätt. Hvilkendera, som rättvisligen bör anses som förnämst, är omtvistadt. Näktergalen dväljes helst i småskog eller bland buskar och snår. Sitt djupt skålformiga bo reder han på marken eller nära denna i en tät buske. Det är till det yttre sammansatt af torra eklöf och inuti fodradt med öfvervintrade grässtrån. De fem äggen äro mörkt gråbruna, cirka 23 mm. långa och 16 mm. i tvärmått. Jämväl för denne fågel är äggläggningens och rufningens tid poesiens, hänryckningens och den stilla lyckans. Försommarens milda värme omsväfvar det lilla mjuka nästet; det ljusgröna bladverket skuggar det och sprider öfver detsamma en mild dager; närgångna fiender finna det icke. Nöjd och belåten hvilar den lilla makan i redet och lyssnar halfslumrande till makens sång, som fyller natten med välljud och människorna med beundran. Så komma de små till världen, och då 'blir det slut med hvissla', Matbekymren intaga nu konserternas plats; uppfostringsplikter fylla alla lediga stunder. Men då hösten nalkas med kyla och rusk, lyfta de små artisterna vingarna och fly i flock mot söder, mot söder. * I Tyskland hålles fågeln ofta i bur, naturligtvis för sin vackra sångs skull. En och annan grym människa lär till och med blända den olycklige fången, så att han i evigt mörker får tolka sin kärlek och sin trånad. Att ett dylikt illdåd vittnar om en rå natur och ett hårdt sinnelag behöfver väl ej särskildt framhållas. *