Tre sylvior.

Vi hafva förut talat om tre särdeles framstående arter af släktet Sylvia, men därmed är ämnet icke uttömdt, ty inom den älskliga familjen finnas många kvar, som alla känna eller borde känna. Om somrarna bidraga de i väsentlig mån till att ge lif och behag åt våra trädgårdar, lundar och parker, icke blott genom sin vackra sång utan ock genom sina lifliga rörelser och små, täcka gestalter. De uppehålla sig nästan alltid i buskar och träd och komma sällan ned på marken. Afundsjuka beträffande sitt område, tycka de icke om att någon af deras anförvanter kommer detta för när, i synnerhet icke under häckningstiden. Ty då blir det strid af. Betraktar man dem ur prosans synpunkt, så äro de ganska nyttiga fåglar, isynnerhet för trädgårdsodlare, ty de äta rikligt med larver, puppor, insekter och spindlar. Då och då smaka de visserligen också på bären, men detta sker så sparsamt, att rakt ingen skada därigenom uppkommer. Allesammans äro de flyttfåglar. Med våren eller försommarvärmen komma de hit; när höstluften börjar svalna och regnen att flöda, ge de sig af till söderns länder. <poem> Dit, där drufvan och orangen blommar, dit, där grönklädd maj och mognad sommar <tab><tab>hvilar öfver paradis. </poem> Och nu bedja vi att till en början få presentera

Svarthättan,

(Fig. 4; tafla I.) hvars officiella namn eljest är svarthufvade sångaren — Sylvia atricapilla, på de gamle romarnes ädla tungomål. Ingen af sylvierna lägger särskildt an på dräktens elegans, och lysande färger stå bland dem icke högt i pris; men hvad beträffar