vårt nu varande föremåls kostym kan man dä icke frånkänna den en viss originalitet. Hanen har på hufvudet en tvärskuren, svart kalott, hvars nedre kanter hvila på de pirriga, bruna ögonen. Nacke, bröst och underkropp äro askgrå; vingar och stjärt mörkbruna och svarta, med tydligare ljusare utfanskonturer efter fjädrarna. Den rätt långa, spetsiga näbben är svartaktig; ben och fötter äro blygrå. Fågeln håller i längd 155—166 millimeter. Svarthättan är allmänt spridd i vårt land, från Skåne upp till Kvickjock i Lappland. På Gottland och Öland är hon öfver allt tillfinnandes. I Norge och Finland förekommer hon mera sparsamt, men i Danmark uppträder hon allestädes, i synnerhet på öarna. I öfrigt häckar hon i hela Europa och norra Afrika samt mot öster till Persien. Till Sverige anländer denne sångare tidigare än sina stamsyskon. Redan i maj är han här, och länge dröjer det icke då, förrän han från träd och buskar låter höra sina klingande toner, som vid klart väder ljuda hela dagen. Sitt bo konstruerar svarthättan med mycken omsorg i någon buske helt nära marken. Dess ytterstomme flätas af torra stjälkar och gräs och fodras inuti med de finaste strån, som fågeln mäktar uppleta. I detta lilla varma rede lägger lilla frun — hvars hufvudbonad är rödbrun, för all del! — fram i maj sina fem eller sex ägg, som äro vid pass 20 mm. långa, ljust grå samt beströdda med tätt sittande och ofta sammanflytande bruna fläckar, hvilka någon gång stöta i rödt. Ungfåglarna stanna ofta kvar i norden efter de äldre. Man har i oktober månad sett dem hålla till i rönnar och kalasa på deras bär.

Hökfärgade sångaren

(Fig. 5; tafla I.) är den största af familjen, en riktig Goliath, om 170 till 185 mm. längd. Sitt namn har han fått därför, att han på underkroppen i