Tofsmesen

(Fig. 10; tafla II.) heter en, som är liten men naggande god — hela 120 millimeter eller så omkring. Hans yttre är originellt och vårdadt samt förtjänar sitt särskilda lilla kapitel. På ryggen är han gråaktigt olivbrun; vingar och stjärt äro gråbruna. Strupen och nacken och en smal ring omkring halsen äro svarta. Underkroppen är hvitgul, näbben svart, benen blyfärgade och iris rödbrun. Nu ha vi afsiktligt gömt det bästa till sist — hufvudet, hvilket ser ut, som om det komme direkt från en frisör. Det är nämligen försedt med en proportionsvis ganska mäktig, uppstruken tofs af vattrade fjädrar med svarta och hvita kanter, hvilket ger fågeln en exotisk exteriör. Han ser nästan ut som en liten papegoja. Intrycket af den egendomliga frisyren förstärkes ytterligare af att nedåt halssidorna teckna sig ett par i hvitt hållna figurer, som likna gällock, hvilka inuti markeras af en svart bågformig strimma med benen framåt. Denna lilla trefliga varelse — Parus cristatus — bebor Sveriges sydliga del, från Skåne upp till Jämtland och Ångermanland. I det förstnämnda landskapet är han emellertid skäligen sällsynt. På Gottland lär han ej finnas. I Norge är han allmän upp till Trondhjenisfjorden. Hvarken i Danmark eller Finland förekommer han vidare ymnigt. Hela året om dväljes tofsmesen i barrskogarna, i hvilka han är född och i hvilka han gärna vill dö, när tid blir. Där njuter han sina fröjder, kämpar sin lefnads lilla kamp och fostrar undan för undan nya generationer. De små varelsernas alstringsdrift är stor. Två kullar om året är hos dem regel — naturligtvis med undantag — och därför måste de ta tiden i akt. Ännu medan snön ligger kvar på marken, i slutet på mars eller början af april, börja de små makarna att bygga sitt första bo, hvilket vanligen inrättas i något trädhål