eller gräfves ut ur en murken stubbe. Här lägger lilla mes-mor därpå snarast möjligt fem till nio ägg, hvilka sedan med omsorg och ömhet rufvas, så att en hel liten familj ligger där pipande glad och kry, när den första vårvärmen kommer med grönt, glädje och insekter, som pappa och mamma måste fånga och transportera till de hungriga småbarnen, som städse gapa efter mer. Men föräldrarna ha nu icke enbart matbekymmer. Då de äro som bäst sysselsatta med uppfostrarnas mödosamma plikter, börja de att bygga ett nytt bo, mjukt och trefligt som det första, af mossa och ull, och så blir det ny äggläggning af. Liksom de flesta mesars äro äggen hvita med rödbruna prickar i en krans kring storändan. Innan den andra familjen kommer till världen, är högsommaren redan inne, och sedan går tiden snabbt; men då hösten står för dörren, äro småttingarna vanligtvis så försigkomna, att de kunna själfva sörja för sin tillvaro och tillgodose sina behof. Då sluta sig far, mor och syskon — äldre som yngre — tillsammans med andra familjer i stora flockar och genomströfva under glam och drillande kirr kirr kirrit sitt doftande barrskogsrike. Andra mesar komma till dem på besök; kungsfåglar hälsa också på, flockarna växa, och tofsmesarna spela värdar, med goda hjärtan och älskvärd gästfrihet, men en vacker dag ha främlingarna ledsnat på de myckna hvassa barren och besluta att söka sig annat fourageringsområde. Tofsmesarna följa dem till rikets gräns, men öfver den gå de icke. De se sina gäster försvinna bland aflöfvade ekar, lindar och alar, men själfva älska de sin evigt gröna skog öfver allt annat och stanna kvar i den, äfven då de friska kronorna stå dignande under tyngden af gungande snödrifvor. Det skall vara starka skäl, som kunna locka dessa små patrioter till emigration — skogssköflarens yxa t. ex. eller Muspels söner de röda. Tofsmesen håller sig nästan alltid i träden och kommer sällan ned på marken.