Utom det officiella namnet kallas han också tofsmössa, tofstita, meshatt, hattmes, meskung och granlus. Norska och danska namnet är tofsmeise, det finska toyhtötiiainen.

Svartmesen,

(Fig. 11; tafla II.) — Parus ater — är den andre lille släktingen, vi nu skulle presentera. Han är på ryggen askgrå, med blåaktig anstrykning. Vingar och stjärt äro svartgrå med ljusa kanter samt ett hvitt streck öfver vingen. Hufvudet ofvan samt nackens sidor svarta, nackens midt och kinderna hvita, framhalsen svart, undersidan hvitgrå, näbben svart, iris brun och benen blyfärgade. Denne, den minste af alla våra mesar — han håller i längd omkring 115 mm. — har i Sverige ungefär samma utbredning som tofsmesen samt tillhör i stort gamla världen, med undantag af norra Afrika. I motsats till den föregående är han talrik på Gottland. Hans nordgräns lär vara omkring 65 parallellen, vid pass Umeås polhöjd. Jämväl denne är mera sällan förekommande i Skåne, men han häckar ock där. Svartmesen är kanske ännu innerligare fäst vid barrskogen än tofsmesen. Från arla till särla hoppar och klänger han på grenar och kvistar, ofta hängande rätt ned, för att söka sin föda, som om vintrarna till stor del lär bestå af granfrö, eljest af insekter. Jämväl svartmesen bygger sitt bo i murkna stubbar, men ock bland trädrötter eller på marken af grön mossa, inuti fodradt med ull, hår och tisteldun. Äggen, omkring tio till antalet, äro hvita, beströdda med rödbruna eller gulaktiga fläckar. Svartmesen är nyfiken som den värsta kaffesyster. Kan man härma lätet af en skadad fågel, kommer han surrande genom luften för att se, hvad det är fatt. Det säges, att han då till och med kan slå sig ned på jägarens bösspipa. Äfven denna lilla varelse har sina fiender. Särskildt för de små pärlugglorna är han en begärlig spis. Om vintrarna duka de under