i massor för sträng kyla, och då blir stammen liten följande år. Men den tar snart upp sig igen. Bygdenamn på denna fågel äro svarttita (Värml.), holmes, tita, lissgea (Hals.), pititjetan (Norrb.). På norska kallas han kulmeise, sortmeise, på danska sortmeise. Finnarna ha döpt honom till mustatiiainen. *

Titor.

Det finnes två arter af familjen Parus, som man fordom räknade för en, men som våra nordiska ornitologer lyckats skilja åt. Det är talltitan och entitan eller kärrmesen. Sanningen att säga är skillnaden dem emellan icke stor, men den kan dock tydligt påvisas, och då densamma gäller icke blott gestalt och klädedräkt utan ock lefnadsvanor och bobyggnad, så måste saken accepteras som ett vetenskapligt faktum.

Talltitan,

(Fig 12, tafla II.) Parus borealis, är en liten pigg klippare om 129—138 millimeters längd, allt ifrån näbb- till stjärtspetsen. Han kan sålunda mycket väl bo i en västficka. Hufvudintrycket af den lille är, att han är grå, med svart kalott, men ser man nogare efter, så märker man lätt tydliga schatteringar. Ryggdelen är askgrå; vingar och stjärt mörkgrå, med ljusare fjäderkanter. Hufvudets ofvandel och nacken äro svarta, kinderna hvita. Underkroppen är hvitgrå, med en stor svart fläck under näbbroten. Näbben är brunsvart, benen gråbruna och iris mörkbrun. Bor man i en trakt, där barrskogar finnas, har man tillfälle att hvarje dag se denna gladlynta, rörliga lilla fågel. På snabba små vingar förflyttar han sig, liksom helt a propos, från träd till träd, hängande och klättrande på grenar och kvistar, allestädes sökande