Och dock äro de värda en bekantskap! Följen med bara, och vi skola stöka till med en presentation! Men först några ord om familjen! Den bildar — säga lärda kännare — en öfvergång mellan ariorna och lärkorna, ity att den har kännemärken, som tillhöra dessa båda. Familjen är i öfrigt mycket artrik — ett 40-tal — och vida spridd. Hela jorden ha de eröfrat, Stilla hafvets öar oberäknade. Öppna fält och sänka mossar älska de företrädesvis. De springa fort, reda sina bon på marken, lifnära sig af insekter, sjunga i flykten samt te sig alllid glada och oförargliga. Hos oss finnas fem olika arter, men vi vilja här nedan blott syssla med de två allmännaste samt börja då med

Ängpiplärkan.

(Fig. 15; tafla II.) Gestalten påminner om sånglärkans, men hon är smärtare och ser finare ut. Dräkten är ock lika: mörkbrun ofvantill, med gulgrönt i fjäderkanterna; vingarna och stjärten, som också äro mörkbruna, ha gulhvita ytterfan; underkroppen är ljus med bruna fläckar och går bakut nästan öfver i hvitt. Höst och vår varda dessa färger mer markerade. Näbben är ofvan svart, under ljus, iris är brun och benen ljusbruna. Som man ser, är denna kostym icke särdeles lysande. Därigenom förklaras, att ingen egentligen fäster sig vid den anspråkslösa bruna fågeln, och detta oaktadt han icke är särdeles skygg. Helt förtroendefull hoppar han framför vandrarens fötter, och först när man kommer honom allt för nära, lyfter han och liksom protesterar med ett fint, nästan silfverklingande ist ist. Såsom insektätare är ängpiplärkan nödsakad att vistas i varma länder, då Bore regerar uppe i våra bygder. Men knappast har vårsolens strålar frätt hål på snötäcket, förrän den ena flocken efter den andra uppenbarar sig i Skånes kusttrakter, hvarifrån de