mjuk och tung öfver de gröna barren. Men ensligheten är fruktansvärd. Och dock finnes äfven här lif och rörelse; dock ha äfven dessa trakter sina invånare. Här ströfvar älgen orädd och fri; här jagar vargloet, här skumpa harar bland ormbunkar och ljung, och här dväljes en fågelvärld, som tyckes finna de vida, tysta markerna paradisiska. En af de allmännaste af de skildrade nejdernas vingade be-byggare är lafskrikan, Garrulus infaustus, en nära frände till nötskrikan, om hvilken vi i föregående serie af dessa kåserier talat. Lafskrikan är en mycket vacker fågel, till och med vackrare än den nyss nämnda anförvanten, som ju eljest är rätt prydligt ekiperad. Hon har mörkt gråbrunt hufvud samt bröst och rygg grå med rödbrun anstrykning. Öfvergumpen är roströd, mage och undergump ljust rostfärgade, vingarna brungrå med pennornas infan i mörkare schattering. Handtäckfjädrarna och handpennornas utfan äro vid basen roströda; den starkt afrundade stjärten har de mellersta pennorna bruna, de öfriga roströda. Näbb och fötter äro svarta, iris brun. Fågelns längd uppgår till 275—320 mm., och vingen når till 135—150 mm. En beskrifning om färger i ord tar sig icke mycket ut eller säger i all hufvudsak ganska föga för den, som ej är begåfvad med särdeles liflig fantasi. Den ofvanstående skildringen ger nog därför ett blott ofullständigt begrepp om, huru prydlig den proportionerligt och vackert byggda fågeln i själfva verket är, där han lefver sitt fria lif i urskogarnas dunkelgröna ängder. Till sitt skaplynne är han mycket liflig och sällskaplig, och oftast ser man fåglarna i små trefna lag draga omkring i barrskogarna, i hvilka de uteslutande dväljas. Lätta och muntra klättra och hoppa de omkring på grenarna, än öfver och än under, hängande på dem som mesar och titor. Ovan vid mänskligt umgänge, är lafskrikan icke rädd utan låter gärna se sig men vill också se. Ty hon är nyfiken. Kan man härma en liten fågels jämmerskrik, så kommer