Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafskrikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon ofta fram och sätter sig på få meters afstånd för att ta reda
på hvad som är på färde. Visar man då inga fientliga tendenser,
så ger hon sig god tid och misstänker synbarligen icke, att någon
elakhet kan finnas i den stora tvåbenta varelse, som står därnere
och som hon nu kanske ser för första gången.
Af utseendet att döma skulle man kunna tro, att lafskrikan är
en mycket beskedlig fågel, men vi äro ledsna öfver att icke kunna
ge henne detta betyg. Hon är rent ut sagdt en led röfvare.
Upptäcker hon, hvar ett bofink-, ett domherre- eller ett sidensvanspar
har sitt bo, så gör hon sig alls icke samvete af att jaga bort den
lilla rufvande frun och att frukostera på äggen. Detta är nu
lindrigast sagdt nedrigt gjordt, och därför är lafskrikan rätt hjärtligt
hatad af småfolken, som känna sin fiende och ofta sammangadda
sig för ett vara ovettiga på henne. Härom tar hon för resten
mycket ringa notis, men kommer hon åt, så tar hon i stället en
af de små uppkäftige och äter upp honom.
Till naturen är hon nämligen allätare. Om sommaren lefver
hon företrädesvis af bär, insekter och sniglar, men hon gör också
processen kort med små däggdjur, som hon råkar på och rår med.
Har en skogsfågel fastnat i en fångstmans snara, så är lafskrikan
gärna framme och gör slut på den olyckliges fångenskap, ängslan
och lif. Då får hon sig ett storkalas och äter kopiöst. I nödfall
håller hon ock till godo med döda djur.
Lafskrikan, som icke finner skäligt att någonsin emigrera från
hemtraktens skogar och aldrig känt en lockelse till
Medelhafsländernas paradis, börjar redan tidigt i april sina bobyggnadsbestyr.
Inne vid stammen på någon liten tät gran anlägga makarna ett
näste, som flätas af torra pinnar och lavar och inuti förses med
en tjock madrassering af fjäder, naturligtvis för att vara riktigt
varmt. Detta är nämligen en absolut nödvändighet, ty vid den
årstiden kan kölden under hemskogens latitud ibland slinka ned
något tiotal grader under noll, och då vore äggen utan ett varmt
läger sedan inte mycket värda. Nu åter samt under den vackra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
