mammans yfviga, varma fouryr stå de sig godt och lämna i behaglig tid nöjaktig och önskad 'afkastning'. * Norra Europa och norra Asien äro lafskrikans fädernesland. I Sverige går hon från den ofvan antydda sydgränsen så långt i norr som granskogen trifves. I Norge förekommer hon ganska allmänt från Finnmarken till trakten kring Kristiania, men i dessa sydliga ängder håller hon sig uppe på bergen. I Finlands norra delar häckar hon allmänt samt går till och med norr om grangränsen. I Danmark lär hon aldrig ha blifvit sedd. Fågelns lokalnamn äro: rödtjuxa och telltjuxa i Härjedalen, enskrika i Dalarna, flarskrika i Ångermanland och lafvick i Norrbotten. Norrmännen kalla henne lavskrike, röfuhre, reudskjöve, reudtjuxa, tolleskrikja, skogaskjör, Gjertrudsfugl och ulykkesfugl. Finska namn äro: kuusanka, kuukkeli, kuukainen, kepoharakka och kuuskilainen; lappska kuossak och kuorka. *

Nötkråkan.

(Fig. 19; tafla III.) Vissa år händer det, att landet öfversvämmas af stora flockar hvit- och brunspräckliga fåglar, hvilka man under mellantiderna sällan ser till. Bekanta fågelkännare få sig då tillsända skjutna exemplar af detta villebråd, som vederbörande jägare icke känna igen, med förfrågan, hvad detta kan vara för vingade äfventyrare. En enda blick är emellertid nog för den sakkunnige, och han har svaret genast till hands. — »Det är en nötkråka.» Och därmed är bekantskapen knuten för lifvet, ty fågeln är till utseendet så pass egendomlig, att ingen gärna glömmer bort honom efter en presentation.