Hufvud- och totalintrycket är, att den långnäbbade skat-store fågeln är brun, med små hvita till det mesta längsgående fläckar. Det bruna skiftar emellertid. På hufvudet och nacken är det mörkt och fläckfritt, under det hals, rygg, skuldror samt bröst och buk bli ljusare, med dragning i grått. Nästan hvarje fjäder är försedd med hvit spets. Öfvergumpen är svartbrun, undergumpen hvit, vingarna metallskiftande brunsvarta, stundom med blå fläckar, stjärten svart med hvit kant ytterst. Den långa, spetsiga näbben är mörkbrun. Fågelns längd är 340 à 360 mm. Båda könen äro lika. I vanliga fall förekommer nötkråkan från norra Skåne till Värmland och Uppland samt på Gottland. Hon häckar på flera kända platser inom detta område men förekommer äfven utanför detsamma. Ibland om höstarna händer det emellertid, som ofvan nämndes, att nötkråkan infinner sig i mängd på trakter, där man aldrig förut eller blott sällan sett henne. Man tror, att det är utvandrareskaror, eventuellt kommande från Sibirien. I de ornitologiska annalerna är 1844 inregistreradt som en dylikt nötkråkeår; ett annat år 1887; det senaste 1900. År 1869 uppträdde fåglarna mycket talrikt på Öland, men visade sig föga på fastlandet. Det är icke blott och bart hela vårt land, som under dessa vandringsår öfversvämmas. Större delen af nordvästra Europa blir likaledes besökt af främlingarna. Det tyckes, som om majoriteten af turisterna i sinom tid begåfve sig till sitt land igen men att en del stannade kvar. Åtminstone tror man sig ha observerat, att den lokala stammen ökats ej obetydligt efter ett sådant där massbesök. Nötkråkans matsedel upptager många rätter, ej blott den, af hvilken hon fått namn. Hon äter insekter, ekollon, säd, frön, bär och nötter. Sommarspisen tyckes för det mesta vara insekter, men man misstänker, att hon äfven äter sorkar och stjäl småfåglarnas ungar, där hon kommer åt. I likhet med skrikorna lär hon,