under tider af öfverflöd, hopa förråd för magrare perioder. I hasselängarna samlar hon om hösten nötter i svalget och matstrupen och flyger med denna last till någon säker plats i skogen, där förråden deponeras till framtida begagnande. Om nötterna äro ovanligt hårda, hugger hon sönder dem på hackspettarnas maner, eljest är näbben nog kraftig för skalens krossande. I mars eller april bygger nötkråkan af torra pinnar, granlaf, bast och torra strån sitt skickligt sammansatta bo i någon tät gran, helst afsides stående och långt från vägar och stigar. Där hålla sig nu makarna så tysta och obemärkta, att ingen gärna anar deras närvaro. Utom denna kärleks-, lycko- och familjebildningstid väjer hon icke för att tidt och ofta låta höra sitt skärande skrik, som påminner om både nötskrikans och kråkans, men i boets grannskap samt under rufningstiden äro fåglarna tystare än Egyptens präster. Blir en af dem upptäckt, försvinner hon genast i något tätt träd och håller sig där orörlig, till dess fredsstöraren försvunnit. I sitt nätta rede lägger honan, så fort det blir färdigt, tre till fem blåhvita, med fina, bruna prickar öfversållade ägg af cirka 33 mm:s längd och 24 mm:s tvärmått. Idyllen vid boet har ingen iakttagit, men man kan så väl ana den, genom analogi med andra fåglars vackra vårsaga. Och vi skola ej dikta om den här. Sedan ungarna framkommit, blir det svårare för makarna att hålla sig i skymundan. Det gäller då skaffning, och denna kan icke försiggå alldeles obemärkt. Genom att iakttaga föräldrarnas regelbundna flykt mot boet kan man omsider leta sig till riktningen, i hvilken det är beläget för att till sist finna det, tack vare ungarnas strid och kif om matbitarna. Dessa synas emellertid tilldelas dem i rikt mått, ty ofta ha far och mor provianterat så rikligt, att de vid hemkomsten se ut, som om de hade struma. Fågelns latinska namn är Nacifraga caryocatactes. På svenskt provinsmål kallas den, utom med det officiella namnet, nötknäcka,