nötgubbe, nötskata och skovskata. Danskar och norrmän ha på henne dessa liknande namn. Finnarna kalla henne pähkinähakkinen. Nötkråkan har tre släktingar, som bebo Europa, norra Asien och Nordamerika. Ingen af dessa finnes i vårt land. *

Kajan.

(Fig. 20 tafla III.) Jonas Emanuel Svärd, välbeställd kyrkvaktare i Magerlid, var orolig till sinnes, desslikes en smula vresig och arg. I allmänhet hade han stor respekt för öfverheten, men när kyrkorådet här förliden fattade beslut om att det skulle bli storstädning i kyrktornet, då vardt Jonas Emanuel befängd och hade så när gjort revolution, blott han vetat, hur en sådan skulle gå för sig. Men sitt åttioåriga hufvud skakade han tidt och tätt, och för sig själf sade han mångfaldiga gånger, att detta påhitt med tornstädningen var en rysansvärd dumhet, som han personligen skulle få sota för. Var det meningen att köra bort hans vänner kajorna, kanske, dessa trogna kreatur, som hvarje sommar fröjdat honom med sin 'sång' allt sen anno 48, då han kom hem från Slesvig, gifte sig med Kajsa, salig människan, och blef kyrkvaktare på stat i Magerlid? Ja, det såg föga bättre ut! Nu hängde det på ett: — komma de, komma de icke! Nå, om de icke komme — då skulle Jonas Emanuel visa folket, hvad slags karl han var. Ja, det skulle han! Han skulle ta afsked från kyrkvakteriet, dra sig tillbaka till sin dotter, rikänkan på Hulta, lefva på sin svärdsmedaljspension och bekanta sig med kajorna i Ryd — ty det fanns sådana där också. Och Magerlidsborna skulle till kyrkvaktare få ta en bondtorpare, som aldrig varit i Slesvig och inte ens visste, hur en svärdsmedalj såg ut... Fy attan!