Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kajan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med svarta tankar under sitt hvita hår gick han till hvila
om kvällarna, och af hoppet på en lycklig kajretur hade han icke
mycket kvar, men ...
... En guldförgylld otta en torsdag i mars spratt han upp ur
sin barnalugna sömn, som om han fått ett trollskott genom
kroppen. Där utifrån tornhöjden ekade ju det allra härligaste,
mångstämmiga, morgonfriskaste jack jack, kiack kiack. Nå så
jämmine ... dom hade kommit!
Jonas Emanuel förstod sina vänners språk, och snart stod
han under sitt förstukvistatak, talade till dem och sade:
— Ja, mina små käre, I ha rätt te va’ ilskna på
kyrkoråds-kararna, dä’ ä’ då visst å sant! Men si att dom ä’ dumma, rår
dom inte för, för dom ä’ födda me’t. Men bry er inte om dom,
ni! Bygg bara på, bygg bara! Det finns så mycke pinnar i
hagen, och gräs och hår och ull ä’ ni nog goa te skaffa också. Ja,
välkomna, välkomna!...
*
Det vore synd att säga, att kajans ’sång’ för allas öron är
lika behaglig som för Jonas Emanuels, men faktiskt är, att det
finnes många, som tycka om den. Ty den är liflig, uppriktig och
käck, vittnar om ett godmodigt lynne, utan vank och svek, samt
om en natur, som är öppen och okonstlad och ej förstår sig på
’krumelurer och krusiduller’.
För resten anses det nästan hedersamt att ha kajor i sitt
kyrktorn, speciellt om det bär ålderns ärevördiga patina och ser
någorlunda historiskt ut. Därför ofredar man hyresgästerna
sällan i deras upphöjda boningar. Det är nästan, som om de
tillhörde klereciet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
