Med svarta tankar under sitt hvita hår gick han till hvila om kvällarna, och af hoppet på en lycklig kajretur hade han icke mycket kvar, men ... ... En guldförgylld otta en torsdag i mars spratt han upp ur sin barnalugna sömn, som om han fått ett trollskott genom kroppen. Där utifrån tornhöjden ekade ju det allra härligaste, mångstämmiga, morgonfriskaste jack jack, kiack kiack. Nå så jämmine ... dom hade kommit! Jonas Emanuel förstod sina vänners språk, och snart stod han under sitt förstukvistatak, talade till dem och sade: — Ja, mina små käre, I ha rätt te va' ilskna på kyrkoråds-kararna, dä' ä' då visst å sant! Men si att dom ä' dumma, rår dom inte för, för dom ä' födda me't. Men bry er inte om dom, ni! Bygg bara på, bygg bara! Det finns så mycke pinnar i hagen, och gräs och hår och ull ä' ni nog goa te skaffa också. Ja, välkomna, välkomna!... * Det vore synd att säga, att kajans 'sång' för allas öron är lika behaglig som för Jonas Emanuels, men faktiskt är, att det finnes många, som tycka om den. Ty den är liflig, uppriktig och käck, vittnar om ett godmodigt lynne, utan vank och svek, samt om en natur, som är öppen och okonstlad och ej förstår sig på 'krumelurer och krusiduller'. För resten anses det nästan hedersamt att ha kajor i sitt kyrktorn, speciellt om det bär ålderns ärevördiga patina och ser någorlunda historiskt ut. Därför ofredar man hyresgästerna sällan i deras upphöjda boningar. Det är nästan, som om de tillhörde klereciet. * Kajans dräkt stöter också något på svartrock, med all respekt sagdt. På ryggen är hon svartgrå med smala, ljusa fjäderkanter.