Hufvudet ofvantill, näbbtrakten, strupe, vingar och stjärt äro matt svartglänsande; nacke samt sidor askfärgade, buk och undergump svartgrå, näbb och fötter svarta. Gestalten är nätt och harmoniskt byggd, med längd af 340 ä 370 mm. * Efter återkomsten utifrån i vårdagarna se kaj-makarna nödtorftigt om sina gamla bon eller bygga sig nya, ifall de äldre blifvit bortstädade. Boet är enkelt och anspråkslöst, som fågeln själf. Ytterstommen af kvistar och små pinnar madrasseras med torrt gräs och mjukas med hår och ullsuddar, där sådana finnas att tillgå. Att säga är nu emellertid också, att kajan icke uteslutande är hänvisad att bo i kyrktorn. Hon kan också — i brist på sådana — slå sig ned i ihåliga träd eller i gamla ruiner och må lika bra där. Fåglarna häcka gärna i kolonier, så att man ofta kan få se ända till ett hundratal på ett ställe. Makarna tyckas hysa mycken tillgifvenhet för hvarandra och ty sig företrädesvis ihop, då de hvila. Då sitta de ofta sida vid sida och tyckas ha mycket att språka om. Äggen läggas i slutet af april eller början af maj. Vanligen sex à sju till antalet, äro de vattnigt grönblå samt öfversållade med grå eller svartbruna fläckar. Då ungarna blifvit vuxna, kommer för dem uppfostrans skede. De första flygöfningarna ske gärna inomhus, mellan bjälkarna i klockrummet. Men det där undanstökas på ett par dar! Sedan bär det af ut i den ljumma vårluften, på späda, dallrande vingar, allt under ett öronbedöfvande larm, af föräldrar och anförvanter, hvilket kan innebära både beröm och klander, både uppmuntran och kritik. Det duger ej att fuska. Ingen får approbatur, förrän han svingar sig fram genom luften lika lätt, snabbt och behagligt som pappa och mamma göra det.