fingerborgar, ringar, berlocker och andra grannlåter, som hon sedan strödde omkring sig på tak och trottoarer. Namn har denna fågel — som andra — naturligtvis en hel del. Hon kallas t. ex. kyrkkaja, allika (Skåne), tornkråka och svartfågel. I Norge kallas hon kaje, kaa eller ravnkaate, i Danmark allike, på Färöarna hetlandskraaka. *

Tallbiten.

(Fig 21; tafla III.) Då vi åtagit oss att skrifva små monografier öfver de vingade varelser, större som mindre, hvilka bygga och bo inom våra egna landamären, måste vi — i rättvisans namn — äfven medtaga sådana, som vi, barn af mellersta riket och södern, icke se hvar dag. En sådan är just tallbiten, Pinicola enucleator. Vi veta knappt någon fågel, som har ett ståtligare, tryggare och mer aktningsbjudande yttre än denne norrlänning. Han ser rent af ut som en brukspatron på genom generationer ärfdt gods, som är ledamot af första kammaren och — åtminstone — vice ordförande i landstinget. Han är nämligen så väl proportionerad samt ser så allvarlig och pålitlig ut, att man ovillkorligen tvingas att respektera honom. Respekten bytes emellertid i beundran, då man tar i betraktande hans kostym. Hvad är väl domherrens rosafärgade bröst emot tallbitens mörkröda lifklädnad, mot hvilken de i brunt och hvitt schatterade vingarna samt den i mörk- och ljusbrunt tecknade stjärten så effektfullt sticka af! För resten är det röda icke slät-eller jämnpåstruket, som t. ex. färgen hos domherren, ty på bröstet och buken finnas fina grå strimmor och på ryggen en symmetrisk följd af små halfmånar i gråbrunt och svagt hvitt. Nedre vingkanten är grå. Hufvudet bär också en fin marmorering. Den