påträffa 4 à 5 ägg, som äro grumligt blåhvita och öfversållade med grå och röda prickar. Hämplingarna göra ingenting för att ådraga sig uppmärksamhet från människornas sida, och häri ligger nog förnämsta orsaken till deras anonymitet. Ett par i endräkt, kärlek och frid lefvande hämplingmakar synas vara mycket lyckliga, tack vare sina ringa behof, sitt milda lynne och sin förnöjsamhet. Nordens vinterkyla gör dem till emigranter. Blir vintern mild, så stannar åtminstone en hel del af dem kvar uppe i våra bygder. Ha de emellertid utvandrat, så äro de tillbaka redan i medlet af mars. I slutet af april eller början af maj bygga de sitt lilla varma näste, honan lägger i det sina ägg och börjar därefter rufningen. Under det denna pågår, sjunger hanen flitigt sina täcka arietter för makan, som troget förblifver vid sin moderliga siesta, i skydd af den täta grönskan hos nordens cypresser. Utanför kan det denna tid på året vara svalt nog, men i hämplingens näste är det lugnt, varmt och godt. När de små hämplingsbarnen framkomma, sker ett nödtvunget afbrott i konverterandet. Ty nu behöfver lilla frun sin makes hjälp att försörja ättlingarna. Liksom alla andra till denna världen nykomna vingade varelser ha de nämligen god aptit, som det vill ej så litet till att stilla. Till största delen består födan af frön, som det ej alltid torde vara så lätt att samla. Så snart ungarna utvecklats på pass, att de kunna begagna vingarna, få de några lektioner i sättet att själfva försörja sig och förklaras därmed myndiga. Då börjar för makarna en ny vår. En andra serie små ägg lägges i juni eller juli, och så börjar sången på nytt — makan måste ju ha litet musik att fördrifva de långa enformiga timmarna med! Detta är anledningen till att hämplingen sjunger längre och ihärdigare än de flesta andra fåglar. Men så kommer försörjningsplikten på nytt. Då