kunna de ej, i egentlig mening, anses för slättfåglar. De hålla visserligen till på öppna platser men vistas helst i busk- och ängsmark eller bland säf- och videsnår, där de icke — såsom en af dem, kornsparfven — hvilken gärna dväljes på odlade slätter — slår sig till hvila i träd eller buskar. Om en af dessa fåglar — gulsparfven — ha vi redan haft åtskilligt att berätta. Här nedan skola vi i korthet biografiskt skissera ett par andra af släktet och börja då med

Ortolansparfven

(Fig. 24; tafla IV.) Han är en ganska vacker fågel af en vanlig gråsparfs storlek. Hufvud och hals äro ljust skiffergrå, den senare med gulaktiga längdband på strupe och sidor. Underkroppen är vackert rödgrå. Vingarna äro försedda med brunsvarta fjädrar, hvilka ha rostbruna fan, så att teckningen blir vacker, klar och tydlig. Stjärten är också brunsvart, men dess två yttersta pennor äro till dels hvita. Iris är brun; näbb och fötter gulbruna. — Honans färger äro något dunklare. På passande lokaler förekommer ortolansparfven, om också ej i så stort antal, i hela vårt land. Hvilka lokaler som äro 'passande' ha vi öfvan antydt. Det är steniga, buskrika hagar och marker i skogarnas utkanter, där enarna frodas, hagtornet blommar, och där de spirande ungträden ej trängas med hvarandra. Här framlefver han sitt blygsamma, tillbakadragna lif, här sjunger han sina enkla men innerliga kärlekssånger till texten sitt itt itt itt itt tjörr. Här finner han i tillräckligt kvantum sin anspråkslösa näring af insekter och frön, och här skaffar han till världen nya generationer, som sedan upprepa föräldrarnas lefnadssaga utan nämnvärda variationer. Ortolansparfven är flyttfågel och öfvervintrar aldrig i norden utan i Medelhafsländerna eller söder om det stora vattnet. Han ankommer till Sverige i början af maj, uppsöker då gärna den