trakt, där han såg dagens ljus, och börjar om någon tid bosättningsbestyren. Under en lummig buske eller bredvid en sådan bygga de båda makarna sitt varma, nätta bo, hvars stomme de bilda af torra strån. Dessa skulle emellertid icke i tillräcklig grad behålla värmen, hvarken för äggen eller det väntade småherrskapet, och därför madrasseras det invändigt med tagel och hästhår. Sådana finnas alltid på vägar och stigar, men antagligen vill det mycket flit och många rätt långa luftresor till för att samla dem. Då boet är färdigt, afprofvadt och godtkändt, lägger lilla frun i detsamma fem stycken grönaktigt eller rödaktigt hvita, med bruna fläckar och streck marmorerade ägg af omkring två centimeters längd. Och därpå börjar den ljufva väntetiden. Då makan ligger där dåsig, halfblundande och nöjd i den milda sommarluften och belyses af den genom enbuskens späda toppskott grönfärgade dagern, sitter mannen på en sten i närheten och sjunger för henne sin enkla lilla strof. Ingenting stör dem. Då och då komma barn för att plocka blommor mellan buskarna, men boet är så väl undangömdt, att ingen af dem märker det. Då och då pinglar skällkons klocka alldeles i närheten af busken, men Gulla vet, att det icke finnes något ätbart under den och går därför makligt förbi. Det värsta är med vesslorna, som snoka öfver allt, men en hvar lefver ju på Guds försyn, och olyckor äro alla utsatta för. Dess bättre om familjeidyllen får sin nöjaktiga afslutning! Ortolansparfven går i vårt land långt upp på de lappländska fjällen, där han till och med häckar ofvanför trädgränsen. I Norges sydöstra delar förekommer han söder om Trondhjemsfjorden, men är sällsynt i Finnmarken. I Finland trifves han helst i norr och är sällsynt i söder. Under romerska kejsartiden var ortolansparfven ansedd som en stor läckerhet, och än i dag fångas han massvis i italienarnas slagnät. Hans latinska namn är Emberiza hortulana. Provinsnamn synes han sakna.