Säfsparfven

(Fig. 25; tafla IV.) bebor också alla Sveriges landskap, med undantag af Gottland, samt i öfrigt hela Europa och norra Asien ända till Kamtschatka. Hans latinska namn är Emberiza schoeniclus. Till färg och teckning påminner säfsparfven ganska mycket om vanliga gråsparfven och underligt är ej, att de båda i regel förblandas hos ytliga iakttagare. Ty färgerna hos båda arterna äro brunsvart, rostbrunt, grått och hvitt. De kunna emellertid skiljas därpå, att säfsparfven saknar sin frändes hvita fläckar på vingens öfre yttre del. Vidare har säfsparfven en stor äggformig brun fläck, omgifven af hvit bård, dragen från ögat och nedåt hufvud-och halssidorna, hvilken gråsparfven saknar. Nackens grå mantel är beströdd med fina svartaktiga fläckar, och den i gulgrått färgade underkroppen är försedd med smala bruna streck, hvilket allt saknas hos gråsparfven — andra små skiljaktigheter att förtiga. Storleken är ungefär densamma. Också säfsparfven är flyttfågel och har aldrig öfvervintrat hos oss. I våra södra landskap bor han mera enstaka, men på sina ställen, såsom omkring Hornborgasjön i Skaraborgs län och utmed Ekolsundsvikens stränder, är han allmän. Han ankommer redan i början af april, och länge dröjer det då icke, förrän han från toppen af ett bugande vasstrå låter höra sitt entoniga tiut tiut tiut tiut titititiut. Sitt bo bygga säfsparfmakarna på eller nära marken, helst i täta snår, bland viderötter och gräs. Det sammansättes af torra strån och fodras med hår och tagel. Äggen, som äro fyra à sex till antalet, äro ljust eller mörkt brungrå, marmorerade med svarta streck och fläckar. Hanen rufvar ej men är en trägen familjeförsörjare. Sommartiden lefver fågeln nästan uteslutande af insekter, på hvilka det då finnes god tillgång invid de vatten, där han bor.