Hussvalan.

(Fig. 27; tafla IV.) I medlet af maj kommo de åter, våra synnerliga vänner hussvalorna — Hirundo eller Chelidon urbica — sågo om sina bon och hvilade sig under sång och kvitter på telefontrådarna, som i mångdubbla rader löpte fram utanför vårt sommarbo. Vi vilja — med en enda liten reservation, som vi ej skola affatta i tryck — uppriktigt försäkra, att man ej kan få älskvärdare grannar.än dessa små vackra fåglar. Alltid nöjda och glada, alltid flitiga och beställsamma, rörliga och graciösa, hjälpa de en att fördrifva mången monoton stund. Har man några par af dessa älskliga små omkring sig, äger man studieföremål af angenämaste slag. Att börja med äro de nätta till gestalt och väl klädda. Blåglänsande svarta äro de på sin lilla kropps ofvandel, medan öfvergumpen är hvit. Vingar och stjärt äro ofvantill mattsvarta men under svartgrå med svag glans. Strupe, nederdelen af kinderna, bröst och buk äro rent hvita, och så äro ock benens fjäderbeklädnad samt fötterna. Den lilla korta näbben är svart, iris mörkbrun. Att skilja denna art från fränden, hussvalan, är ganska lätt. Stjärten, som visserligen är djupt klufven, saknar emellertid de långa, smala saxbladen, och den rödbruna haklappen är borta. Sina bon bygga hussvalorna under takutsprång eller inne i ladugårdar och andra öppna byggnader; de muras af lera och äro till formen olika de ofvannämnda frändernas. Bobyggnaden är för resten en utomordentligt viktig sak. Först gäller det att få rätt på en plats, som har nödtorftigt skydd ofvantill, så att ej regnet eller takdroppet må hemsöka och öfversvämma det lilla skålformiga, hängande redet; vidare att finna rätt på någon god, bindande lera, som har tillräcklig adhesion och fäster stadigt vid väggen. Lyckas båda dessa villkor, så är allt bra.