Strixar.

Frukten eder icke, käre läsare! Jag skall icke förtälja er några kolingshistorier. Jag skall icke tala om Bobban, eller om denna dams faderbroders sysslings svåger, eller om blekfeta Karlsson eller någon annan af det celebra och mycket ansedda sällskapet. Jag skall bara meddela några blygsamma anteckningar om ett par riktiga strixar, som förekomma lifslefvande midt ibland oss och som vi när som helst kunna stöta på, vare sig vi äro ute om dagen eller om natten. Min första bekantskap med den frejdade

Hornugglan

(Fig. 31; tafla V.) skedde helt å propos därigenom, att jag öfverraskade en hel familj, man, fru samt sex unga herrar och fröknar, i deras allra som ljufvaste och fridfullaste middagshvila. Jag var tolf år då vid pass, och familjens upphöjda, klassiska lugn imponerade på mig till den grad, att jag smet utan att en enda af dem vaknade. Herrskapets siestaplats för tillfället var en liten talldunge, spirad på ett stycke Jutlandsformad hårdvall, som sammanhängde med fastlandet-granskogen söderut men eljest om vårarna på alla ofriga sidor omgafs af klarvatten. Sänkan, i hvilken detta stod, hade också hård mark och var om somrarna klädd med det finaste gräs, hurjlar af Pinguicula, Parnassia och andra skogslindornas blomster. Men den vackra majdag, jag var ute och spanskulerade i dessa villebrådsfattiga ängder, stod där kvarters- till fotsdjupt snövatten mellan mig och Jutland, och detta Kattegat måste jag naturligtvis öfvervada — livad skulle jag eljest haft på mig mina spritt nya långstöflar för?