Navigationen gick bra, utan äfventyr, och omedelbart trängde jag in bland tallarna, som voro unga, girvuxna och frodiga samt ej stodo tätare än att jag lätt kunde komma fram. Jag brukade i den åldern ha med mig ett gammalt kort svärd med jackarandaträ i fästet och en klinga, som i sitt ursprungliga skick varit gulddamascherad, 'för att hugga mig väg i urskogen', men detta vapen behöfde jag icke nu använda. Det gick fort och bra ändå. Kommen ungefär till dungens mitt tvärstannade jag emellertid, till ytterlighet häpen. I en halfcirkel framför mig, vid pass åtta fot från marken, satt en hel ugglefamilj, utplanterad på trädens grenar. Kappraka, med 'öronen' resta och de runda, honungsgula ögonen med deras bruna pupiller stadigt riktade på min ungdomliga person sutto de orörliga. Jag förstod, att de voro dagblinda och att de nog icke hade för afsikt att göra mig något ondt, men i alla fall föreföll mig sällskapet så spöklikt hemskt, att jag — som sagdt — drog mig beskedligt tillbaka. Att familjen tillhörde hornugglornas — Asio eller Strix otus — hedervärda nation, visste jag icke då, men det har jag räknat ut och konstaterat sedan. Hornugglan är ofvantill spräcklig och vattrad af svartbrunt, rostgult och hvitt. Vingpennornas infan är hvitt, deras utfan svart, rostgult eller grått, med svartbrun vattring och likafärgade tvärband. Undre kroppsdelarna äro rostgula och hvita, med svartbruna, längsgående fläckar. Stjärten är rostgul eller rostgrå med svarta tvärband. Ögonkretsarna, som innerst äro smalt svarta, öfvergå därefter i grått och sist i rostgult. De långa örontofsarna ha ryggens färg. Fötterna äro gulhvita, näbben svartaktig och iris klarbrun. I Sveriges södra delar förekommer hornugglan tämligen allmänt upp till Stockholms polhöjd, men ej heller där ofvan är hon alldeles sällsynt. Så är hon spridd på rätt betydande områden i norra Uppland och kring Hudiksvall. Ännu vid Luleå är hon iakttagen. På Gottland är hon talrik om hösten men häckar sparsamt. I