sammansatta näste, i hvilket honan lägger tre till fem hvita, med stora bruna fläckar glest, öfverstänkta ägg. Från hemtrakten anträda fåglarna emellertid allt som oftast långa jaktfärder, hvilka sprida sorg och förtviflan i otaliga småfågelsbon utmed rofbanan. Ungarna ha i uppväxten frisk aptit, och för att tillfredsställa den ha föräldrarna ett hiskligt jobb. Sedan de små blifvit flygfärdiga, håller familjen länge tillsammans. Då ungarnas flygförmåga blifvit tillbörligt stadgad, roa de sig med att segla fram och tillbaka öfver skogstopparna och hvissla på far och mor, som oförtrutet och i sina anletens svett mörda i omgifningarna. Det bör antecknas, att sparfhöken med stor skicklighet griper sitt rof i flykten, där så passar sig. Fågelns latinska namn är Astur nisus. I Värmland kallas han speckhök, i Bohuslän spurvehög, på Gottland spärring och spärrhauk, på Öland lärkspään. Danska namnet är lika det bohuslänska, det norska lika det officiellt svenska i ren öfversättning. Finnarna kalla honom varpuishaukka eller poutahaukka, det senare i Savolax. *

Hafsörnen.

(Fig. 35; tafla VI.) Djupt inne i skogen, mellan berg och branter, låg den lilla sjön, svart och hemlighetsfull, och skådade som ett mörkt, olycksbådande öga upp mot morgonhimlen. Vi kommo ofta nog åt det hållet på våra jaktturer, Per Snickare och jag, men vi stannade sällan i den trakten, ty skogsfågeln höll sig undan, och för änderna var sjön för djup. Men en gång hvilade vi på en klippa högt öfver den döda ytan, hvilken låg där orörlig och blank som en polerad skifva af svart stål. Per Snickare, som också var godsets skogvaktare, hade alltid mycket att berätta och kände väl till saker och ting på orten, ty