mormon och bryr sig för resten aldrig ett dugg om familjen. Den får lilla frun bringa till världen och sedan sörja för bäst hon gitter. Till hennes heder må sägas, att hon gör detta med mycken omsorg och plikttrohet. I midten af maj ankomma fåglarna till mellersta Sverige, men att börja med tyckas de helt och hållet upptagna af näringsbekymmer. På de kala åkrar eller klöfvervallar, där de helst hålla till, söka de ifrigt sin blandade kost — maskar, frön, blad och späda växtskott. Först då gräset börjar skjuta fart och klöfvern blifvit så pass bladrik, att den nödtorftigt kan beskugga ett näste, finner vaktelfrun tiden inne att tänka på släktets förökelse. På släta åkern i en liten håla, bland gräs eller klöfver lägger hon i midten af juni sina omkring 30 millimeter långa gröngula brun- och svartprickiga ägg, vanligen 8 à 12 till antalet, men ibland och undantagsvis ännu flera. Dem rufvar hon därpå med aldrig svikande ömhet och sedan för hon, i sinom tid, ungarna ut på fouragering bland det höga gröna i trakten kring boet. Den, som sett en vanlig höna handleda sina ungar, vet ungefär också hur vaktelbarnens skolande går till. Den lilla skaran är lustig att se. Ifrigt springa de små omkring hvarandra och sin lilla mamma, pipa och plocka, krafsa och leta och söka till sist, då de blifvit trötta, sin stilla hvila under moderns vingar, mellan hvilkas dunrika höljen små näpna hufvuden och näbbar öfver allt sticka fram. * Vakteln är vida spridd öfver östra halfklotet. Han var förr sällsyntare än han nu är, men det kan sägas, att han i allmänhet förekommer periodiskt. Vissa år är han till finnandes rätt talrikt, men andra är han liksom bortblåst. Tämligen regelbundet förekommer han emellertid — ehuru långt ifrån ymnigt — i Skåne, i Halland och på Öland; vidare ännu sparsammare i Öster- och Västergötland, Värmland och Uppland samt allt upp till höjden af Hernösand. Spridda exemplar äro funna i Jämtland och så nordligt som Pajala, som ligger flera mil ofvanför Haparanda.