I Norge förekommer han lika periodiskt som i vårt land, talrikast omkring Kristianiafjorden och landets inre upp emot Trondhjem. Kusten tyckes han sky. Jämväl här — så väl som i Sverige — synes han vara i tillväxt. Enstaka fåglar ha förirrat sig upp till Tromsö. I Finland är han sällsynt, men på Danmarks stora åkervidder trifves han godt. Vakteln flyger fortare och bättre än rapphönsen. Han uppehåller sig helst på torra, odlade fält och skyr sumpiga, lågländta marker. Vid höstflyttningen slå vaktlarna sig tillsammans i stora skaror för färden öfver Östersjön. Det säges, att de stundom lägga sig och hvila på vattnet, när de blifvit trötta, men nog låter detta som en fabel. I Italien fångas de under passagen i tusental genom slagnät eller andra giller. Fågelns kött är nämligen mycket välsmakande. Italienarna, som eljest just icke äro kräsmagade, ha allmänt kommit underfund med detta läckra faktum. Redan i augusti månad lära de första flyktingarna anlända till Egypten, men då skola ännu i Tyskland kunna påträffas rufvande hönor och dunungar, nyss utkrupna ur äggen. I september lära emellertid de flesta ha samlats på sina resp. vinterstationer, belägna öfver hela Afrika, ända ned till Kaplandet. Vaktelns latinska namn är Coturnix coturnix. Han kallas lilla rapphönan i Skåne och åkerhöna i mellersta Sverige. På danska och norska heter han vagtel, på finska viiriainen och pieni peltopyy. *

Dalripan.

(Fig. 51; tafla VII.) Nordbor äro de, ödemarkernas barn, fostrade i torftighetens skola och nöjda med hvad den kargaste natur bjuder dem. Innerligt fästa vid hembygden lämna de densamma aldrig frivilligt.