För det mesta vistas järpen på marken, bland ljung och gräs, men blir han uppskrämd, följer han ej andra hönsfåglars sätt att 'trycka', utan flyger han upp och söker dölja sig i något träd. Härvid placerar han sig alltid så, att han har trädstammen emellan sig och jägaren, på hvilken han då och då håller utkik genom att hastigt sticka fram hufvudet. Det vill ett öfvadt Nimrodsöga till för att då upptäcka honom eller att få skott på honom. Är det två jägare i sällskap går det naturligtvis lättare, enär den ene då kan kringgå ställningen, men fågeln har därvid naturligtvis utvägen att flytta sig till ett annat träd längre bort. Härunder kan han emellertid lätt träffas af den mördande hagelsvärmen. Att beskrifva järpens klädedräkt har sig sannerligen icke så lätt. Hela fågeln är spräcklig af ljusbrunt, grått och hvitt. Det bruna dominerar på framkroppen, och det hvita bildar på denna tusen fläckar samt åtskilliga strimmor och band. Bakkroppen åter är till öfvervägande del gråtonig. Näbben är svart, tår och klor hornfärgade, iris brun. Honan är mindre än hanen och skiljer sig äfven från honom något i afseende på teckningen. Järpen är utbredd öfver hela gamla världens nordliga del. I Europa går han ned till norra Spanien och Italien. I Asien finnes han ända till Kamtschatka. I södra Norge och i Finland finnes han, men i Danmark är han ej bofast. Latinska namnet är Tetrastes bonasia. Provinsnamn synes han sakna. Huru fågeln tar sig ut efter att ha passerat kökets skärseld, ligger ej inom vår plan att skildra. *

Tjädern.

(Fig. 43; tafla VII.) Storpampen bland hönsfåglarne i våra skogar det är och förblir tjädern — Tetrao urogallus — både hvad vikt och storlek beträffar.