Har en tupp utvecklats normalt, hunnit mognadens vörnadsbjudande ålder och ej varit utsatt för några extra vedervärdigheter i sina dagar, så kommer han lätt upp till eller öfver sina modiga 4 kilo, hvilket är liktydigt med nio och ett hälft gammalt skålpund eller bortåt ett halft 'pund'. En sådan fullviktig kaxe har också längd och spårbredd i proportion. Han är ofta — väl utsträckt — cirka 980 mm. och hans vingar, som ju måste vara ansenliga för att bära en sådan tyngd, nå till en längd af öfver 400 mm. Då kan man lätt förstå, att ingen missproportion förefinnes mellan den aflidne, på ryggen burne tjädern och den gamle soldaten, som står till vänster på Gustaf Cederströms präktiga tafla 'Carl XII:s lik bäres öfver norska gränsen', ty fågeln där är en tjäder och ej en örn, såsom mången ytlig betraktare inbillar sig, efter som det kanske skulle passa bättre i stycke. Detta om det kvantitativa! Det kvalitativa hör egentligen kokboken till, men ändå kunna vi gärna i förbigående konstatera, att tjädern fyller nästan alla en gourmands rimliga anspråk, särskildt om fågeln vid sitt frånfälle icke fått något mera öfverdrifvet antal år på sin gråsvarta nacke. I öfrigt må det väl sägas, att mycket i detta fall beror på huru Cajsa Wargs, Anna Maria Zetterstrands och Charles Emil Hagdahls efterföljare och lärjungar handskas med de jordiska kvarlefvorna. Sker detta på ett rationellt sätt, kan man med mycket lugn förtro sig åt matsedelns Coq de bruyère rôti. Innan vi afsluta denna estetiskt-materiell a afdelning, skulle vi vilja framhålla, att tjädern står i stor och outplånlig tacksamhetsskuld hos Bruno Liljefors, ty såsom han målat tjädern, har aldrig någon tjäder förr blifvit målad. Har ni icke sett konstnärens granna Tjäderlek, som nu hänger i Fürstenbergska samlingarna i Göteborgs museum, så har ni helt säkert sett afbildningar af taflan, och då vet ni också full väl, att det icke är fråga om en skematisk framställning utan om ett stycke konst, som kommer det lefvande lifvet så nära som det är möjligt att komma.