Honan liknar hanen, men det svarta på undersidan är uppblandadt med gult och hvitt, och de hvita banden äro mindre tydliga. Om vintern är öfversidan hos båda könen oförändrad, men bandet öfver ögat är hvitgult. Hals och sidor samt bröstet gulaktiga med brunaktiga fläckar. Iris är mörkbrun, näbben svart och benen brungrå. Ungarnas dräkt liknar vinterdräkten. Ljungpiparen bebor största delen af gamla världens nordliga område, från Irland till Väst-Sibirien. I söder går han till norra Afrika. I Sverige häckar han från och med Skåne, upp till Lapplands nordligaste fjällhedar, blott lämpliga lokaler erbjuda sig. Han bebor jämväl hela Norge men är talrikast mot norden. 1 Danmark förekommer han om somrarna allmänt på Jutlands stora hedar och mossar samt på en del af öarna i Nordsjön äfvensom på Læsö och Bornholm. På det väl odlade Seland är han däremot sällsynt. I Finlands norra delar förekommer han ymnigt, men är sällsyntare mot söder. Ljungpiparen är en flyttfågel. Så fort åkrarna i södra Sverige bli bara om våren, i slutet af mars eller början af april, anländer han söder ifrån. Äggen läggas i slutet af sistnämnda månad eller början af maj. Båda könen hjälpas åt med rufningen. Honan tyckes vara vekare till lynnet än bland fåglar i allmänhet vanligt är, ty komma ungarna i fara, håller hon sig gärna på afstånd, då däremot hanen gör, hvad han kan för att försvara dem. Få fåglar ha så många lokalnamn som denne. Han heter sålunda; brockfågel, ljungspole, regnpipare, åkerhöna, åkertupp, ljungvipa (Skåne), ljungspof, vass-spove (Västerg.), lerbena, lertrana, (Söderm., Närke), myrpytta, mosapytta, hagatitta, lerpytt (Smål.), allvargrim, lerpipa (Öland), allvarhyna, aiterhyna (Gottl.), samt tirrilihöna (Västm.). På norska kallas han akerlo, fjeldhjerpe, fjeldplistra; på danska brokfugl, hjeile, helunger, heilong, hiiderling; på finska tunturikurmitsa, peltokana och pelopyy. Till och med lapparna ha ett par namn på honom — bidus och hutti. *