Tofsvipan.

(Fig. 45; tafla VIII.) Det landskap, som genom kupéfönstret upprullades inför mina blickar i blänkande morgonljus, blef allt mer bekant, ju närmare jag kom den trakt, inom hvilken en del af min barndom en gång förflutit. Och jag tänkte, med en skymt af pressadt vemod: »Allt är som förr, blott jag är annorlunda.» Där framskymtade redan kyrkan i sin krans af genom upprepade hamlingar vanskapta askar, där låg den lilla sjön, på hvars stelnade yta jag så ofta idkat svindlande skridskosport, där ekbacken... nej! där fanns ej någon ekbacke...; där sandmon med tallarna, ljungen och det eratiska blocket .. . nej, det fanns ej längre någon sandmo, några tallar eller något eratiskt block! Där förr ekarna susade öfver blomsprängd gräsmatta, i parkstil besatt med törn- och slånbuskar, i hvilka vårfåglar och törnskator häckade och fostrade muntra ättlingar, där doftade nu yppig rödklöfver, och på tallmon samt den segmentformiga, kring densamma löpande svackan böljade nu manshög råg, mellan hvars bugande strån skymtade blå stänk af centaurea eller röda af agrostemma. Jag var som förr, men här var annorlunda! Denna svacka kring f. d. sandmon t. ex., huru väl kände jag icke den! Där var förr i världen en tufäng, som om vårar och försomrar stod under vatten, och på den ängen bodde tjogtals vipfamiljer, med hvilka jag intimt bekantade mig. Men det var långt innan järnvägen kom till. Slöt jag ögonen nu, så såg jag mig själf gå där nere på hårdvallskanten, mellan enar och stenar, 16-årig, lång och smal, med bössa på axeln och den trogne, flegmatiske Thisbe några steg en avant. Viporna tyckte icke mycket om denna hund, som till kulören något påminde om sin syssling räfven, och därför svängde de ofta, med ljudeliga ki-wick, ki-wick, in efter honom, och hunden tog då ett språng samt nafsade