efter fridstöraren men lyckades aldrig få tag i ens det yttersta fanet af hans stjärtfjädrar. Jag kan icke påminna mig, att jag någonsin lossade ett skott på viporna. De föreföllo så trefliga, oförargliga och förnöjsamma, att det varit illa att göra dem något ondt. Ett af de talrikt förekommande bona plundrade jag emellertid en gång, ty det fanns tomrum för de vackra, päronformiga, olivgråbruna äggen med de mörka fläckarna i mitt ovarium, och det tomrummet måste naturligtvis fyllas. Emellertid gjorde jag bekantskap med de muntra fåglarna, och därför var det med vemod jag nu från kupéfönstret iakttog, hurusom deras gamla tufkärr blifvit förvandladt till rågåker och de själfva förvisade — ho vete hvart! * Vipan är en fågel med karaktär samt därför lätt att lära känna och behålla i minnet. Har man en gång sett hennes pigga hufvud med den raka, spetsiga näbben, den svarta mask, som hvälfver sig öfver de stora bruna ögonen och slutar i en lång, spetsig och lustig framåtböjd tofs, samt vidare den svarta långhalsduken, bredande ut sig i en bindelformig bröstlapp, den hvita underkroppen, den grönskiftande ryggen, de rödbrunfläckade svarta vingarna samt den svarta och hvita stjärten, så glömmer man henne icke sedan. Då står den lilla gestalten där ständigt klar och tydlig för den inre blicken på det ena af sina halfhöga, relativt stadiga ben med de något klumpiga, tretåade fötterna, under det hon, på storkmanér, håller det andra uppdraget. * Tofsvipan — Vanellus cristatus — af familjen brockfåglar och ordningen vadare, är af samtliga sina anförvanter den, som tidigast på året anländer till vårt land. Efter en vintersejour i Medelhafsländerna, Afrika eller Asien, landstiger hon redan i februari