på Skånes sydkust och följer sedan med våren och barmarken norr ut, så att hon når höjden af Uppland fram i april månad. Då kärr och sidmarker allt mer torrläggas i södra Sverige, visar fågeln tendens att draga sig längre mot norden, ty fuktiga ställen föredrar han. Emellertid göres undantag för Öland och Gottland. På den förstnämnda ön vimlar alfvaren här och där af vipor, som där — äfvensom på Gottland — hålla samman i stora kolonier. Ibland händer det vipan — såsom det gör med andra vingade nomader — att hon kommer för tidigt. Då köld och snö öfverraska henne i mellersta Sverige, råkar hon illa ut och kommer i dödsfara. Det är, som om lokalsinnet upphörde att funktionera vid dylika naturkalamiteter: hon vet hvärken öst eller väst, hvarken nord eller syd, utan flyger omkring på måfå samt kommer därunder jämmerligen på villovägar. Då uppenbarar hon sig på orter, där hon aldrig förut varit sedd, och för att ej svälta ihjäl hyllar hon sig till människan samt är tacksam, om hon får sig tillkastad litet bröd, potatis eller dylikt. Får hon desslikes husera vid komposter och drifbänkar, är det under sådana omständigheter relativt bra. Finnes icke alls möjlighet att skaffa, så slutar äfventyret snart med en stilla död på någon obemärkt plats, fjärran från släkt och vänner. Vipan söker företrädesvis sin föda ur det lägre djurlifvet — bland maskar, sniglar och insekter. Om någon bosättning kan man egentligen icke tala. Makarna söka ut en lämplig tufva med någon fördjupning ofvanpå, och där deponerar honan sina rätt stora och vackra ägg, som hon ibland icke får behålla. De räknas nämligen som fin-fina delikatesser, och bekant är, att salig Bismarck på sin tid var en stor liebhaber på vipägg, hvilket hade till följd, att hundraden af hans trogna beundrare plockade bort massor af vipägg i hela Nordtyskland och befordrade dem som ilgods eller postkolly till Friedrichsruh. Vi förmoda, att fursten-gourmanden fick sitt lystmäte, fastän och